I dag har varit en lång fredag med yoga-simma-cykla-springa. En festfredag från gryning till kvällning. Lite likt filmen sällskapsresan, har yogagruppen minskat i antal, entusiasmen är störst i början av en resa, men avtar i takt med att träningsvärken ökar, men vi som trotsar sömnen och möter morgonen med högt buret huvud, känner krafterna återvända i takt med att solen- Yang stiger.

Sen började leken på allvar. Först cyklade vi hela vägen till sydspetsen av ön, där vägen tar slut vid en mystisk hamn. Hemåt bar benen på omvägar och fikapaus på stranden. Vi lämnade ett slagfält av kaffekoppar efter oss. På slutet fick jag tigerögon. Coach drog upp tempot smygande, nästan obemärkt till en början, och jag höll i för brinnkära livet. Tappar man en millimeter av sin position bakom cyklisten framför sig, så dör man där på stället. Vinden kommer då som en blockering mellan den starkare och den svagare cyklisten och innan man hunnit tänka klart tanken, så växer luckan och man ser den starkare cyklisten försvinna i horisonten, medan man själv stannar kvar på stället. Jag överlevde i dag. Efter cyklingen… då har jag redan varit ute i 6 timmar någonting… är det dags att springa. Hög på endorfin snurrar jag ett par varv på golfbanan och ner om stranden. Sedan simning i havet. Och när allt är klart och våtdräkten slitits av, sitter vi vid stranden och ser solen gå ner. En soluppgång och en solnedgång senare är man matt. Nu äta två tallrikar grönsaker och två tallrikar efterrätt och vila en natt. Puss o Gonatt.

Jona