11/2: Min mysiga finska mormor, som mediterade dagligen och drog åt det Buddhistiska hållet, var lite fundersam när hon skulle dra vidare. “Jag är redo att lämna denna kropp, men jag kommer att  sakna att krama hårt, så att det känns ända in i sälen”. Arktiskt isigt vitt i Skåne by the beach. Unikt säger alla. Och jag måste få springa igen i dag, för tänk OM allt smälter snart.  Vi hoppar på isflak och springer över Falsterbokanalen. Mitt på grips jag plötsligt av lätt panik á la: “tänk-om-isen-brister-och gud-vad-omoget-av-mig-att-springa-runt-och-leka-med-döden-när-planen-är-att-jag-ska-bli-hundra-och-supervis-yogi-med-meterlånga-dreads-som-håller-audiens-i-en-grotta” Ja! Jag har lärt mig att det gäller att kramas så länge man lever. Kram-ända in i själen/Jona