Jag vaknar lite lätt förvirrad men minns snart att det är årets ljusaste dag och att vi är ett gäng som ska yoga i soluppgången. Packade kvällen innan, så slipper tänka, nu gäller det att fånga dagen och gå raka vägen till stranden. Tänk inte! Gå!

Vid havet möts jag av vinden. Den tvingar mig ner på huk för att skydda marschallerna medan jag tänder dem en efter en. 


Marschallerna envisas dock med att slockna och jag är lätt stressad över att inte hinna bli klar i tid.

Ta det nu bara lugnt Jona, säger jag till mig själv, och försöker fokusera på att slappna av.

Jag får en tanke.

Man behöver inte ha en gud för att få in lite andlighet i sitt liv.



Om man vill ha andlighet så får man faktiskt lov att fixa det själv. Det är typ vad jag tänker på medan jag frenetiskt försöker få fart på marschallerna med min dåliga tändare.

Jag löser det och sätter mig ner precis när de första deltagarna närmar sig. Andas och tar in stunden.

Snart fylls stranden av fler och fler … jag ser alla komma gående längs vattenbrynet i det mjuka gryningsljuset. Det fyller mitt hjärta med värme.

Det är Golden Hour. Jag ser det svaga ljuset brytas mot havet och färga himlen i massa nyanser av blått och violett.

Nu är det lugnt, vi har hittat vår plats vid havet och tittar ut mot horisonten.

Det är obeskrivligt vackert. Jag känner mig berörd in på djupet, det är en slags varm pirrig känsla som enklast kan beskrivas med ordet WOW!



Man behöver inga speciella ceremonier för att skapa något vackert tänker jag. Vi skapar något vackert tillsammans den här morgonen …

och jag noterar att fiskmåsarna på himlen flyger över oss i mjuka cirklar … helt tyst som att de håller andan och känner WOW!


Tack, solen, för din värme.

Tack, alla ni, för er kärlek.



Jona