Denna väna kvinna i vitsippsbacken är Ulrika – min kära kamrat och fotograf.

Den gamla bäckens sorl
där förr med liten fot man vadat,
och kottar glida lät
på varsam virvelbölja.
Och samma stenar än,
och nästan samma bro
och nästan samma planka
från vilken man sig speglad såg
i bäckens mjuka vatten. – Elmer Diktonius

Plötsligt från ingenstans dyker en gammal dikt upp i skallen. Snappade upp den som 11-åring någonting när jag spelade “barnstjärna” i en finsk ungdomsfilm, som heter Bäcken. Fick googla upp författaren, född i Helisingfors- död i Grankulla. Mina hemtrakter. Undrar i vilken del av hjärnan diktoniusdikten gömt sig fram tills i dag. Känner mig fångad av våren. Fastnar lätt kvar i stunden, mediterar länge och får rycka mig loss med krafttag för att hinna dit jag bör hinna för att göra alla viktiga myndiga saker. Våren är obeskrivlig, ofattbar, oförstörbar.