I dag tyckte Ingmarie att det var på sin plats att springa mer än två timmar vilket är världsrekord för mig i år. Bilden ovan är en ren illusion, för på slutet blev jag såpass stel på baksidan av låren att jag tvingades korta ner steget för att överleva prövningen. När vi kom till Falsterbokanalen tog jag en genialisk genväg. Simmade över med skor, vätskebälte och allt medan Ingmarie sprang den dryga sista biten över bron. (Bron är längst bort från mitt hus och jag sparar kanske 3 km genom att simma över istället för att springa upp till bron och ner igen). Glad att jag inte ska springa något marathon any time soon trots att långt egentligen är min älsklingsgren.
Ingmarie rentvår givetvis sina händer från allt ansvar och påstår att jag följde med på rundan helt frivilligt. Hur som helst, bara bättre kan det bli och från och med nu finns långpasset åter på den Dahlqvistska agendan.
Så härliga o så fina, inspiration o glädje :)
Tack för att du fotar o skriver!
Kramar till er båda från mig
Jobbar också på att springa långt. Härlig hemsida :-)