• Flera cykelrundor senare, i San Francisco, och jag börjar få en viss vana, men jag är fortfarande på min vakt och på helspänn – träning i storstad är utmanande.

  • För att undkomma den värsta trafiken börjar vi tidigt. Redan kvart över sex samlas ”fat cake club” vid Golden Gate bron, och jag har en halv timme transportsträcka dit, så man kan ju lätt räkna ut att det inte handlar om några sovmorgnar direkt.

  • Att cykla över bron är mäktigt, men också hårt och stressigt, ljudet från bilarna är öronbedövande, vinden tar tag i cykeln och det är halt på bron. Det ligger en rå dimma över bukten och morgnarna är fuktiga och kyliga. Ingen kommenterar vädret eller bryr sig. Man biter ihop.

  • Jag koncentrerar mig och tittar absolut inte ner. Mina nya cykelvänner är rutinerade, de drar på utan att tänka en andra gång, och jag hinner definitivt inte tänka – har fullt upp me att fokusera om jag vill hänga med.

  • På andra sidan bron börjar klättringen mot Marin Headlands, som är ett naturreservat med alla möjliga spännande djur och landskap. En morgon hade vi tur och solen kom fram när vi klättrat en bit upp ovanför morgondimman. En annan morgon har vi jättemycket tur och ser en coyotevarg på  jättnära håll. Tappar andan där och måste nypa mig i armen. Tid för fotografering finns inte.

  • Ibland träffas vi i Golden Gate Park och cyklar söderut för att runda några sjöar. Innan dess klättrar vi upp till Twin Peaks, som är San Fransiscos högsta punkt. Först tar vi en annan kulle som jag glömt namnet på och som bitvis är brant. Måste stå upp och kränga upp cykeln, så brutalt är det.

  • Jag är helt ny i en ny stad, hittar ingenstans, är kusinen från landet och det finns inga förväntningar på på mig, så jag håller låg profil, och hänger med på ett hörn.

  • Och efteråt stannar vi till och äter Donuts. Ja, varför inte :-) I San Fransisco är alla färger och former välkomna.

 

Kramar och kärlek

 

Jona

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *