Hej kära yogavänner och triathlonvänner och alla anda vänner!

  • Högmod går före fall :-)
  • Jag tappade andan i dag. Övade mig att stå på händer och stod hyfsat stadigt i några stolta sekunder. Jag kände mig som en riktig vinnare, tiden stod stilla där ett tag, triumferade inombords, men tappade snart fokus och föll pladask – PANG! Rakt ner som en fura. Ja, det lät faktiskt PANG när ryggen brakade i golvet. Bevismaterial finns, förevigat på film, inklusive hostattacken som följde när jag återfick andan. Det är spännande att träna handstående när man fyllt femtio och helt saknar talang för gymnastik. Vad som helst kan hända. Gamla yogisar back in the days satt mest fint och mediterande och gav goda råd, medan dagens yogalärare i princip måste kunna flyga för att hänga med i samhällsutvecklingen.
  • Julia lärde mig ett nytt ord. Jelly. “Fick du Jelly mossan” sade hon…. när jag tvekade inför en annan grej. Mina ben kändes svaga och jag flamsade runt för att vinna tid. Jelly är när det darrar som gelé i benen, det är är när något känns läskigt och på gränsen till för svårt. Som när man ska hoppa höjd och det ser ut som att ribban sitter för högt. Eller som när man ska åka ner för en backe som är ser för brant ut… eller när man ska ställa sig inför en grupp mänskor och prata. Vad som helst kan ge en Jelly…. Då gäller det gäller att göra det i alla fall. När vi utmanar vår rädsla förvandlas ben av jelly till ben av stål.
  • I övrigt tycker jag det är jättekul att stå på huvud och händer. Känner mig som en femåring, och det borde väl vara något positivt med det. Vad får dig att känna dig som en femåring?

Kramar och ljus!

Jona

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.