Varning: Detta inlägg innehåller känsliga ämnen, inklusive berättelser om övergrepp. Jag delar detta för att öka medvetenheten och inspirera till tryggare och mer medvetna yogagemenskaper.

Nu har jag sett det tredje avsnittet av dokumentären, och det berörde mig djupt. Mahankirin Khalsa berättar där om hur hon, samma dag hon blev myndig, blev våldtagen av Yogi Bhajan och fortsatte att utnyttjas och förnedras av honom i nio år. Berättelsen om honom innehåller inte bara våldtäkter utan även perversioner som sodomi och andra former av förnedrande behandling. Jag grät när jag hörde hennes historia. Att tänka på hennes trauma och på alla andra kvinnor som utsatts fyller mig med sorg och ilska.

Det är svårt att acceptera att något som många av oss såg som något fint hade en mörk baksida av kriminalitet och våld. Jag känner samtidigt en djup tacksamhet för alla de modiga kvinnor som nu delar sina berättelser. Genom deras öppenhet kan vi få insikt, lära oss och skapa en tryggare gemenskap – fri från manipulation och utnyttjande.

Dokumentärserien har väckt många tankar och känslor, och det är jobbigt för det river upp gamla sår. Guru Jagats historia hamnar nu lite i bakgrunden, men vi lär få veta mer om hennes resa och död i sista avsnittet som snart kommer ut.

Min tanke är också att jag ska dela min egen berättelse om varför jag för snart 10 år sedan valde att sluta med kundaliniyoga. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra att reflektera och känna igen vad som är äkta för dem själva.

Tack för att ni är här och följer med mig på denna resa.

Med värme,

Jona