Kändes ensamt att cykla iväg i morse samtidigt som vännerna-triathleterna tog bussen till flygplatsen. Vemodet högg tag i hjärtat första timmen, men i takt med att vinden tilltog och solen stekte, kom jag småningom i balans igen och kunde njuta av min solocykling. Rida på vinden, surfa på vågen.

Tog ett annat håll och en helt ny väg och hittade ett blått paradis. Omvägen visade sig vara värd varenda meter, motvind, timme och backe. Jag vill bli surfare när jag blir stor.