Denna söndag har jag gjort någonting jag aldrig tidigare gjort – nämligen just ingenting. En konst som jag gärna vill bemästra till fullo i sinom tid. Många sjunger redan sånger om höst, i mitt hjärta känns det som sensommar. Vallmo kantar än skånska diken nämligen. Mitt i allt dagdrivande kom jag dock på att jag skulle att iväg undervisa, så det blev ett snabbt byte. Tur att det undermedvetna väcker en ibland.
Ta hand om varandra!
Svårt att kommentera ”just ingenting”;
Men en sådan rälig bild den var den där tredje!
Påminner mig om Kampuchea…
Höst, död och sedan ingenting.
Liv som tar slut
betor, lök
fält.
Allt har vi inom oss
det onda
om vi väljer att se det
det goda
ifall vi vågar
att söka det.
Och inget av allt detta kan vi vara utan
om vi önskar att vara en helhet…