Jag har hämtat andan i dag och inte rört mig speciellt många meter. Skrivit desto mer. Mår alltid lite konstigt när jag inte tränar och saknar min dos av goa endorfiner. Mot kvällskvisten kände jag allvaret välla fram i sinnet – utan någon egentlig anledning. Skyller på det finska vemodet. Lugn promenad med djupa andetag hjälper mot krypande känslor. Sagt och gjort. Jag tog med mig mannen och vi gick ut till fyren vid inloppet till Falsterbokanalen. Solnedgången tog andan ur mig helt och vemodet kunde lämnade kroppen. När jag skulle undervisa en timme senare var jag mitt gamla hurtfriska energiska jag :)
Vemod är ganska vackert när jag tänker efter. Sov Gott, i morgon är en annan dag.
Det är nog viktigt att låta vemodet rulla in. Och det är verkligen vackert.
Själv blir jag alltid mer vemodig på hösten. När solljus och värme inte längre bäddar in själen, då kommer det. Jag tar det som ett tecken på att allt hänger ihop. Nu med mörker och kyla så behöver själen också tid och tillåtelse att dra en strimma svart över tillvaron.
Lev väl och vemodigt! :)
Ha ha, kom att tänka på sången med samma text :) Vintersaga
http://www.youtube.com/watch?v=ZZSl_IaIQOA
Moi Jona !
Ja, vemodet måste vara ngt typsikt finskt.
Ha ha Vesa, du har nog rätt!
Stor kram på dig!
Fint skrivet av Ulrica, allt har sin tid… härligt med vemodig höst, skönt med vila för själen.