Life is a journey – travel happily
- På morgonen googlade jag på ämnet ”att tävla när man är förkyld” . Jag hittade en jättebra artikel med riktlinjer skriven av olympiska kommitténs idrottsläkare. Jag gav mig själv ”godkänt” och ficka starta.
- Innerst inne visste jag att jag inte var helt hundra kry och att jag hade ett att mentalt underläge. Negativa tankar är vanliga fallgropar under IRONMAN och då vill man inte ha några ”ursäkter”. Ursäkter förvandlas snabbt till anledningar att ta ”det lite lugnt” eller kanske att avbryta hela tävlingen.
- Veckan hade gått bra och jag tyckte att det var jättespännande att turista och träna i Arizona. Öken, kaktusar och indianer, vad finns inte att gilla med det? Om jag ska vara riktigt ärlig kände jag dock hela tiden att något var på gång i kroppen och boostade mig med te, positivitet och vitamin.
- På söndagen bröt det ut, men jag kände mig så peppad och glad och hade ju kommit hela vägen till Arizona för att tävla och jag ÄLSKAR att tävla.
- Simningen var magisk. Vi startade innan soluppgången och jag fick ett hallelujamoment när solen gick upp över vattenytan och färgade landskapet rött. Simmade bakom en riktig fena och behövde inte oroa mig för navigeringen. Just simningen är svårast när man är förkyld, det kan bli svårt att få luft liksom, men jag behöll lugnet och kände att det flöt på bra.
- Cyklingen. Körde på hårt och när jag varvade fick jag reda på att jag låg på andra plats i min klass. När en tjej (med siffran 50 år tatuerad på vaden) passerade mig räknade jag därför lätt ut att nu låg jag på tredje plats. Jag beslutade mig för att INTE SLÄPPA och höll kvinnan inom synhåll och behörigt avstånd.
- I en uppförsbacke kom ett gäng herrar om mig och jag blev blockerad. Enligt reglerna ska jag omedelbart falla tillbaka till en lucka på 12 meter bakom framförvarande cyklist. Kanske tog det för lång tid? Det tyckte domaren på motorcykel som gav mig blått kort vilket innebär att jag är tvungen att stanna och stå stilla med båda fötterna på marken i fem minuter. Man argumenterar inte, man tiger.
- Jag tog mitt straff med jämnmod och såg cyklister passera mig i en strid ström. Tappade kanske motivation där, men när jag accelererade igång igen, kände jag fram för allt att pulsen började rusa och nu hade även tempen i öknen stigit – upp till 30 grader. Jag tog det säkra kortet.
- Löpningen kvar. Jag låg nu på en 9:de plats och kände mig halvt usel faktiskt. Tanken kom till mig, nu lägger jag mig ner och kyler ner mig i den där konstgjorda sjön. Jag behärskade mig för nu stred jag för en medalj och en finnisher t-shirt. Och så lekte jag en mental lek som fick mig på strålande humör. Varje gång jag sprang om en annan kvinna låtsades jag att hon var i min klass. Nu är jag 7:a….6:a…5:a…. osv. När jag kom i mål hade jag lyckats lura mig såpass bra att jag VANN. I verkligheten blev jag nummer åtta av hundra stycken.
- Summa summarum: 2017 har varit en fantastiskt härlig och händelserik säsong. 3:a på Mallorca i maj, 3:a i Helsingör i juni, 1:a i Jönköping i juli, 2:a i Kalmar i augusti, 31:a på Hawaii i oktober och 8:a i Arizona nu i november.
- Nu är det offseason och jag ska chilla de luxe och äta risgrynsgröt med mandel och kanel. Tack till min stora varma familj av vänner och bekanta och tekniker och mekaniker. I love you mucho och vi ses snart igen!