Jag älskar den speciella känslan av flow när kroppen och sinnet är i balans, och jag tycker att det är spännande att göra saker som kan tyckas omöjliga, men glädjen är alltid viktigast av allt. Den första juli körde jag Ironman Österrike och mellan semester, yoga, simning i kanalen osv… har sommaren bara sprungit iväg. Plötsligt är det redan mitten av augusti och tävlingen känns väldigt avlägsen. Jag vill ändå blicka tillbaka och dela med mig av några bilder & tankar från ironman nummer aderton.
- Österrike Ironman är min favorittävling, Klagenfurt en underbar plats i världen och nu är det tredje gången gillt. Här känner jag mig som hemma och jag är glad och förberedd och ser fram emot en spännande dag.
- Simningen går fint, jag kommer iväg snabbt och kan simma fritt utan några störningsmoment. Jag älskar att simma i Vörtersee och hittar direkt ett skönt flyt. Jag simmar själv, utan att jaga någon eller något och kommer upp ur Vörtersee som nummer tre (i min åldersklass, som är kvinnor 50-55 år).
- Växlingen från simning till cykel är snabb och när jag börjar cykla är jag i ledningen – en stund i alla fall. Dagens höjdpunkt är när man får hoppa upp på cykeln och har 180km ”orörd” väg framför sig.
- Cyklingen går bra – rent fysiskt, men det känns rätt tungt mentalt. Kroppen är pigg, men huvudet är inte med som det brukar. Jag är inte sugen på att pressa mig alls och hamnar i ett negativt läge. Why push? Varför? Tankarna snurrar och det är svårt att tävla Ironman när man inte vet varför man är där. Mot slutet av cyklingen vaknar endorfinerna i kroppen och det blir roligt igen. Rolig är viktigt när man kört triathlon så här länge, och det inte finns något kvar att bevisa.
- Jag kommer tillbaka till Klagenfurt som nummer fem efter cyklingen och håller den placeringen hela vägen in i mål. Kämpar vidare med mina tankar, som går lite upp och ner, men har fortfarande inget bra svar på frågan varför. Jag berättar när jag vet bättre :-)
- Att springa i mål är slutet på en lång träningsperiod och samtidigt starten på något helt nytt. Just nu känner jag mig mätt och nöjd med alla mina Ironmans. Efter racet hade Janne och jag en magiskt mysig semester med vänner – ja för det är resan som är mödan värt.
Jona