Jag drömmer ofta att jag har kastats ut i ett stormigt hav … det är dimma och jag simmar mot en fyr som blinkar svagt vid horisonten. Jag har min våtdräkt som skyddar mig mot kylan men jag har svårt att navigera och kämpar med att få med mig alla …  Många är rädda, jag försöker tala lugnande, men det är svårt att överrösta havets vågor.

Ok sorry, det där lät lite dramatiskt … men ni fattar principen. Vi kämpar! Men oavsett hur jobbigt det är vissa dagar så är jag oerhört tacksam att jag är frisk och stark. Jag är jätteglad att jag får jobba under denna extremt svårnavigerade period när ingenting är som vanligt och allting är osäkert. Sedan Covid-19 pandemin blåste upp rejält den 5 mars har jag varit i ”fight mode”.  Jag minns tydligt att det var den 5 mars  … för jag var på Karolinska Institutet och plötsligt kom det helt nya direktiv och vi fick studera allt på distans. Sedan dess har jag varit extremt aktiv med att följa utvecklingen och hitta lösningar för att kunna driva studion vidare. Det känns som att jag tillsammans med alla yogalärare och gäster har lyckats skapa en lugn hamn i ett stormig hav.

Nu tar vi en liten paus och andas. Höstterminen på Studio Canalis tar slut den 13 december och direkt efter mitt sista yogapass den kvällen går jag in i en 10-dagars tyst retreat. Jag kommer inte att kommunicera så mycket utåt under den här perioden. Tanken är att det ska finnas tid för reflektion. Det blir nog jättesvårt. Jag är bättre på att springa och prata än att sitta still och lyssna. Jag kommer inte att resa till någon retreatkursgård heller, så det krävs mycket egen disciplin för att inte börja fippla med mobilen. Jag kommer nog att fortsätta snacka med hundarna och hålla lite kontakt med familjen. Jag ska fixa autosvar på mejlen. Återkommer med rapport :-)Ta hand om dig, ta hand om varandra.

Stor Kram … eller som man säger … Cyberkram :-)

Jona