Kategori: Boken ”tvåan”

Blåste bort i dag och det var riktigt välbehövligt. Stånkade upp för åsen och precis när jag fick cykeln över krönet tog vinden extra sats och knuffade mig i sidled ut mot åkern. Med en instinktiv reflex räddade jag situationen utan markkontakt, vilket iofs inte hade varit speciellt obehagligt. Hastigheten var obefintlig och jag var välklädd med hjälm, skoöverdrag, vantar och ett rejält lager underhudsfett. Det är ingen hemlighet, jag är i runda slängar cirka 10 kg fetare nu än när jag vann SM-guld, vilket har sina fördelar fram för allt i poolen. Fryser sällan numera. Kunde tom yoga barfota ute utan problem nyss när fotografen var på besök. Nåväl. Har haft mycket att tänka på på sistone och eftersom jag inte är alls bra på att tänka, tär det på krafterna. Är inte typen som oroar mig eller våndas om forntid och framtid, men ibland blir jag bara så oerhört trött på mig själv.

Då är det extra bra att blåsa bort dylikt gnäll från hjärnan rakt ut på den skånska åkern. Riktigt roligt blev det i kväll. Precis kommit hem från ännu ett av mina bejublade föredrag (jag kör på utan att skämmas nu) där höjdpunkten var när alla fick presentera sig och sin idrottskarriär. Otroligt kul, det var allt från bågskytte till konstsim och rugby. Älskar berättelser ur livet. Varje människa har sin historia att förmedla. Varje dag är ett nytt blad att skriva.

Oj, nu kom Josefin hem från bio och vill yoga…. det var verkligen otippat, dags för Nattyoga

Jona

På utflykt 300 meter hemifrån husknuten. Falsterbokanalen flyter fint mellan Östersjön och Öresund. Här inspekterar vi bra platser för nästa fotografering på måndag.

Bästa Fotograf Ulrika och fenomenala Formgivare Nina visar vägen. Vi träffas med jämna mellanrum för att färdigställa kapitel, föra samman idé, text, bild och form.

Boken ”Tvåan” växer och förändras hela tiden. Det finns en grundidé och ett genomarbetat manus, men enskilda händelser och livets olika yttringar påverkar skapandet och skrivandet. Livet går upp och ner, men vi hänger med.

Hepp!

Jona

Ja, det blir faktiskt vinter varje år i Sverige – ibland även i sköna sydliga Skåne – och man kan tycka att det borde finnas en viss insikt och beredskap att möta mörkret. Vi är människor och ställer oss gärna som härskare över naturfenomen som regn, mörker, kyla och snö. Det ska helst inte vara en del av våra fantastiska liv av fiolspel och fågelsång. Jag  är själv ett utmärkt exempel på en enerverande ärkepositiv individ som vägrar kuvas av storm utan leker att livet är en lätt sommarbris mot kinden… Nåja nästan. Här kan ni få skåda 2 bilder från gårdagens misslyckade fotosession. Vi hade planerat det hela väldigt bra, fotografen, formgivaren och jag. Kapitel elva skulle illustreras med mörker, missär, kontemplation, svart lerig åker, en bonde som plöjer och måsar som lyfter lätta mot skyn vid horisonten. Jag har skrivit om jorden som vilar och demoner som härjar i sinnet när mörkret kommer och dylika tunga sanningar. Sen kom snön med fullt strålkastarljus och livade upp hela tillställningen, och jag fick skriva om kapitlet lite hastigt och lustigt… ho ho  ja ja… Fast vi kan ju alltid låtsas att det är januari nu. Snöpuss från snöglad liten Jona.