Jag körde min 14:e Ironman och mitt 3:de VM i Kona, Hawaii förra lördagen. Jag kom in på en 60:e plats, men helt oavsett placering och tid, så är jag enormt tacksam för möjligheten jag fick att tävla med de bästa i världen.
Triathlon har lärt mig allt om tålamod och jag har fått bygga upp och riva ner min kropp om och om igen. Jag uppskattat verkligen alla svåra utmaningar för det är genom dem som jag växer, lär mig nytt, blir uthållig och får visa (mig själv) vad jag verkligen är gjord av. Jag är tacksam för chansen. Träningen till Hawaii gick fint, jag var glad och frisk, hösten var varm och jag hade många träningsvänner att hänga med. Motivationen var stark, men jag kände (innerst inne) att jag behövde mer tid. Jag hade en gnagande känsla av oro i kroppen&sinnet –att jag inte skulle hinna bli klar till start. Det finns delar av min tävling på Hawaii som satt klockrent och som jag är ganska nöjd med. Och det finns andra delar av tävlingen som lämnar efter sig en känsla av besvikelse. Jag antar att det är därför Ironman Hawaii anses vara en av de svåraste uthållighetstävlingarna på planeten – för att det är svårt att lyckas. Det som stör mig lite är att jag har en känsla av att jag inte riktigt kunde leverera på den nivå som jag vet att jag klarar av.
Mitt favoritögonblick på Ironman är på slutat av maratonloppet, då jag verkligen får “tömmer tanken” och visa vad jag går för. Jag uppskattar stunder när jag måste jobba med min hjärna. I år vag vek jag ner mig mentalt. Nu tar jag lärdom, bli motiverad, går vidare och är glad att jag fick möjligheten att mäta mina krafter mot de bästa i världen. Jag antar att det som driver mig vidare är vetskapen om att det alltid finns en ny chans. Slutligen, tack Hawaii, för att du ger mig möjlighet att tävla mot de bästa i världen, för att du utmanar mig och låter mig fortsätta drömma. Jag blir aldrig nöjd.