Ironman # 16

Livet är en resa…
Vi är alla på väg någonstans…

Hej vänner! Mitt namn är Jona. Jag är 50 år och har precis genomfört min 16:de ironmantävling. Jag vet att många av er ser mig när jag springer i mål. Målfotot på en glad Jona är dock bara en liten del av allting. Jag har kört triathlon i snart 20 år vilket är nästan lika länge som jag utövat yoga. Att jag har mycket erfarenhet betyder inte att jag inte kämpar med olika aspekter dagligen. Såklart att det är kul att gå i mål, det blir som en milstolpe, men bakom vare medalj ligger en lång story, som handlar om hur man tog sig dit och vilka motstånd (inre och yttre) man mötte på vägen.

Jag är uppriktigt glad över mitt 16:de lopp; hur jag jobbade fysiskt och mentalt för att ta mig framåt. Jag känner mig dock inte helt 100% nöjd och det är en av mina stora utmaningar (och ett slags genomgående tema) i livet, yogan och triathletandet. Jag vet att det alltid finns saker som går att utveckla och förbättra. Jag behöver också öva mig på att vara nöjd.

  • I Finland när pappa fortfarande var vid liv tittade vi på sport tillsammans. Hawaii dök upp i rutan en vinterdag när vi satt insnöade i Skogstorp. Det kändes helt obegripligt att en vanlig människa kunde genomföra IRONMAN. Från uppfattningen att det är omöjligt blev många saker möjliga i mitt liv. Man blir förvånad. Kanske att min största styrka som atlet är att jag inte låter mig slås ner av något, eller någon som inte tror på min idé. Jag oroar mig inte så mycket över molnen som rullar in utan fortsätter att röra mig framåt.
  • Några dagar innan årets världsmästerskap var vi ute och inspekterade cykelbanan. Ayse låg hundra meter framför mig och jag var glad över att få dela upplevelsen med min kompis. Vi cyklade över lavafälten och mitt i allt det svarta ”döda” lade jag märke till en röd vackert blommande buske som lyste upp vägen. I den stunden kändes allt (livet) så overkligt och jag var tvungen att nypa mig själv hårt och bita mig i kinden för att förstå att det är jag som upplever och inte bara drömmer.

Resultatet på pappret är inte är viktigt för mig längre. Hur slutet ser ut är inte så jätteintressant. Målgångar är roliga saker att se fram emot, de är slutet men också början på något nytt. Det är själva resandet som är spännande. Jag älskar att få vara i rörelse. Jag har en tävling kvar innan säsongen 2017 är slut och jag ska göra mitt allra bästa – varje steg räknas.

Tack för att ni delar denna resa med mig, tack för kärlek, pepp, vänskap, stöd och hejjarop.

Ni är alla rockstjärnor och superhjältar och jag älskar er!

Jona

jag är aldrig nöjd….

Jag körde min 14:e Ironman och mitt 3:de VM i Kona, Hawaii förra lördagen. Jag kom in på en 60:e plats, men helt oavsett placering och tid, så är jag enormt tacksam för möjligheten jag fick att tävla med de bästa i världen.

181_m-100739681-digital_highres-1369_068845-4367399

 

Triathlon har lärt mig allt om tålamod och jag har fått bygga upp och riva ner min kropp om och om igen. Jag uppskattat verkligen alla svåra utmaningar för det är genom dem som jag växer, lär mig nytt, blir uthållig och får visa (mig själv) vad jag verkligen är gjord av. Jag är tacksam för chansen. Träningen till Hawaii gick fint, jag var glad och frisk, hösten var varm och jag hade många träningsvänner att hänga med. Motivationen var stark, men jag kände (innerst inne) att jag behövde mer tid. Jag hade en gnagande känsla av oro i kroppen&sinnet –att jag inte skulle hinna bli klar till start. Det finns delar av min tävling på Hawaii som satt klockrent och som jag är ganska nöjd med. Och det finns andra delar av tävlingen som lämnar efter sig en känsla av besvikelse. Jag antar att det är därför Ironman Hawaii anses vara en av de svåraste uthållighetstävlingarna på planeten – för att det är svårt att lyckas. Det som stör mig lite är att jag har en känsla av att jag inte riktigt kunde leverera på den nivå som jag vet att jag klarar av.

175_m-100739681-digital_highres-1369_057752-4367393

Mitt favoritögonblick på Ironman är på slutat av maratonloppet, då jag verkligen får ”tömmer tanken” och visa vad jag går för. Jag uppskattar stunder när jag måste jobba med min hjärna. I år vag vek jag ner mig mentalt. Nu tar jag lärdom, bli motiverad, går vidare och är glad att jag fick möjligheten att mäta mina krafter mot de bästa i världen. Jag antar att det som driver mig vidare är vetskapen om att det alltid finns en ny chans. Slutligen, tack Hawaii, för att du ger mig möjlighet att tävla mot de bästa i världen, för att du utmanar mig och låter mig fortsätta drömma. Jag blir aldrig nöjd.

Tack vänner. Håll ögonen öppna. Jag kommer igen ;-)

Jona