Livets stora utmaning är balans. En vacker vårdag kanske alla bitar faller fint på plats i vågskålen, och vi lyckas förena intellekt och intuition till en perfekt coctail. Mer sannolikt är, att det tar ett helt liv att förena och få till. Fortsätt leva, kram från Jona.
Ursprungsplanen var att cykla i bergen, men livet fixar det fiffigt på det viset, att när det börjar rulla för fort, är det ofta någonting som rycker in och drar i handbromsen. Nu har jag stukat foten. Vilket ger mig en ypperlig chans att betrakta världen ur solstolen istället för från cykelsadeln. Sista löppasset, innan jag trillade i gropen, var både vackert och njutbart. Solen bakade och jag fick med mig Jesper ut bland palmer och kaktusar på den Portugisiska landsbygden. Sen tog det roliga snipp, snapp slut och jag fick linka hem.
Ljus och mörker, tankar och känslor, aktivitet och vila, prat och tystnad, rationellt och mystiskt… Ur balans uppstår ett nytt sinnestillstånd, en förening som leder till Samadhi. Tysta och oanvända delar av hjärnan vaknar och icke dualism- Adwaita uppstår. Lite svårt koncept att fatta och förklara, för där är ingen som kan beskriva vad den andra har varit med om. I Samadhi finns inget subjekt och inget objekt. (Ingen som upplever och ingen som betraktar). Enda sättet att veta ”att man varit där”, är när man kommer tillbaka in i kroppen, andningen, mantrat och tankarna. Man landar och upptäcker att oj! Nu var jag borta i de tysta delarna av hjärnan. Fast i samma stund som den tanken slår rot i sinnet, är man direkt tillbaka i dualism igen.
Äsch, ursäkta pladdret. Tänk inte för mycket, meditera istället. Och ha en mysig söndag.
Jona
