Jag känner mig glad och närvarande från start till mål. Mitt i min kropp av muskler, nervsystem och blod pumpar hjärtat. Ett hjärtat som älskar rymd och frihet. Friheten att följa passionen. I am an Ironman!
Jona Dahlqvist, 47 år.
Meriter: 10 gånger Ironman varav 2 världsmästerskap på Hawaii. Svensk mästare. Ironman är en triathlontävling som täcker 3,86 kilometer simning, 180,2 kilometer cykling och 42 195 meter löpning (ett maraton).
Jobb: Mental träning, yoga och meditation. Tidigare arkitekt.
Familj: Janne 50 och barnen Jesper 24, Josefin 22 och Julia 20 år samt vallhundarna Jacky och Java.
Drivkraft: Att testa de egna gränserna, både fysiskt och mentalt.
Livsuppgift: Att lyfta människor och ge energi. Att sprida inspiration och glädje.
Det handlar om att lita på mig själv och mina instinkter. Jag har gjort allt jag kan, förberett mig på rätt sätt, så nu ställer jag mig bara på startlinjen och kör. Om det dyker upp några problem vet jag att jag kan hantera dem på ett bra sätt, oavsett om det handlar om en tappad vattenflaska, smärta, hög puls eller irritation över att bli omcyklad av någon konkurrent.
Simstarten är stående på stranden. Speakern uppmanar oss: “Pleace get out of the water”. Mina fötter är våta, motvilligt backar jag högre upp. Det står massa folk framför mig också – vi är alla lite kollektivt olydiga.
Tillslut kommer vi iväg och sedvanligt kaos av tusentals simmare som ska mot samma boj uppstår. Jag älskar den känslan! Älskar att ligga mitt i och känna energin. Man bara hänger i och försöker simma så smidigt som möjligt. Jag ligger bakom en kille som heter Eduardo. (Hans namn står på rumpan). Eduardo är lång, stark och snygg. Perfekt, låt killen ta alla smällar, bara göm dig här bakom. Simtid 1:05.
I något skede för jag en smäll på käften, men man tänker inte så mycket på det. Inte förrän dagen efter när man lägger märke till blåmärket. Javisst ja – det var viss triathlontävling igår!
Mer från simningen som jag minns. Jo att solen gick upp och färgade havet, att det glittrade som guld, och att jag fick gåshud, och att det var helt magiskt, och att jag kände att jag levde för att jag var väldigt andfådd. På allvar andfådd!
Jag är speciellt stolt över denna bild! Upp från vattnet springer vi igenom ett sprinklersystem med sött vatten. Vill betona det där med sött vatten, för det är gott att skölja av sig saltet. Tungan är dessutom helt uppsvullen.
Cyklingen går bra. Jag kan varje vägkrok och backe på ön. Känner mig på topp. Kaj Munk cyklar förbi. Vi växlar några ord – Kaj är alltid artig och trevlig. Dessutom är han en legend och leder ligan i Sverige. Han har gjort typ 50 Ironman – tror att Kaj är yngre än mig dessutom.
Okej, det kanske är lite jobbigt i backen upp till klostret Lluc, men jag passerar många här – vilket alltid är bra för moralen.
Litar nog lite väl mycket på min känsla (cyklar utan både hastighetsmätare, klocka, pulsband med mera nymodigheter ) för när jag får min cykeltid ropad till mig av en entusiastisk supporter blir jag nästan lite chockad! 6 timmar! Det kändes ju MYCKET snabbare. Ok, tänker jag i mitt stilla sinne, that’s it, det var sista gången du tävlade utan mätare Jona Dahlqvist. Din känsla av fart är helt FEL!
Ut på löpningen är jag en aning mindfucked alltså. Missnöjd med cykeltiden men nöjd med simningen, ett plus och ett minus. Stöter ihop med en kompis, Linda, och vi beslutar oss för att springa ett marathon ihop, vi har ju ändå inget annat för oss, och plötsligt går det mycket lättare. Två är bättre än en. Vi pratar om livet och relationer och så biter vi ihop och är tysta. Går med Linda som har ont i magen, hon vill fortsätta chilla lite till och tvingar mig att springa vidare. Vill inte, vill hellre ha sällskap. Det här är trots allt min jubileumsironman och jag vill ha party!!
Motvilligt joggar jag vidare och får fart in mot mål. Slutspurten ser ut så här. Känslan är galen. Jag gråter visst. Tack Tian – den satt fint! Löptid 4 timmar.
Jag har arbetat mycket med min mentala attityd. Min tionde Ironman var kulmen på denna “era” och jag känner att jag nu kan bemästra de flesta mentala svårigheter och att jag är redo att gå vidare och anta nya utmaningar.
Jag är grymt glad och nöjd över min prestation. Fyra i ett stor internationellt startfält är inte dåligt. Därmed inte sagt att jag redan är rejält taggad och peppad på nummer elva. Jag har Ironman i blodet. Min elfte Ironman är den då jag kommer att bete mig professionellt igen. Jag kommer att tävla mot mer än bara mig själv och min hjärna!
Tack till familj, vänner och supporters för allt stöd. Nedan följer lite bilder från dagarna i slutet av september på Mallorca.
Kram – jag kommer tillbaka!
Jona
