Träning kan vara njutningsfull, levande, sinnlig, kärleksfull och respektfull. Det gäller “bara” att vara lite lyhörd. Sensationer i kroppen, subtila förnimmelser – är vårt inre som kommunicerar. Hjärtat, benen, magen, pannan… Kroppen viskar att kroppen vill vara med! Kroppen har alltid rätt.

Jag vet allt om att pressa mig och strunta helt i att känna efter inåt, men jag kan också vara extremt inkännande och lyhörd för kroppens alla behov. Hjärnan vill helst bestämma, men lyckas inte speciellt bra om inte kroppen vill vara med och leka.

Det är bara mer meningsfullt att sträva efter något som man verkligen, verkligen vill och inte nöja sig med något mindre, bara för att det är inom räckhåll just nu…. Det ser ut som att en Ironman i år är ett långskott, men 2015 är inte över riktigt än, och jag kommer att fortsätta kämpa, som om jag är fortfarande är med i matchen.

En envis svårläkt ”akilleshäl” har hållit mig borta från riktig strukturerad löpträning en längre tid nu och jag har hittat mig själv långt ner på botten av min löpform. När man når botten finns det bara ett sätt – att börja ta sig uppåt igen. The only way is up, som det heter så käckt. Man måste klättra. Och jag har klättrat, bokstavligen.

Jag har inte tråkig medan jag klättrar, långt ifrån, i dag har jag haft sällskap på bergsbestigningen av mina bästa cykelvänner. Vi åkte till Laholm, bodde på vandrarhem, satt vid Lagans strand och samtalade i timmar, sov en stund, och steg gladeligen upp tidigt för att äta gröt och cykla runt Bjärehalvön.

Vänskapliga samtal är en sådan energiboost för mig. Älskar mina vänner för stöd, visdom, glädje, klokskap, skratt, tårar.

”Att klättra” handlar inte bara om att bygga fysiska styrka, utan även om mental styrka. Det inre behöver stärkas upp igen efter att jag har suttit på åskådarplats. Det betyder backar, backar, backar….

Jag börjar om från början. Mitt första lopp var Vårruset i Halmstad år 1995 och nu, 20 år senare, tränar jag för att kunna springa 5km igen. Det är en ganska bra idé att återvända till starten ibland och påminna sig om varifrån man kommer, hur man kom hit och att minnas alla skäl som gör att man älskar vad man gör.

Jag är tillbaka i mina rötter. Mina första rundor sprang jag på slingriga stigar täckta av granbarr! Utan klocka, utan bekymmer. Jag springer i skogen igen och känner mig fri. I skåne är det inte så mycket granbarr som i Finland, men principen är den samma. Jag känner mig otroligt stark och glad. Sedan gör jag alla mina rehab övningar. Alla 7 av dem. Jag har bestämt mig för att göra vad som måste göras i alla tävlingar – nämligen att kämpa hela vägen fram till målgång. Och att alltid alltid lyssna till kroppen.

Jona