Jag har landat på hemmaplan med händerna fulla av godsaker och inspiration. Nu är tanken att allt så småningom ska smältas och integreras. Ny kunskap ska spridas vidare och läras ut.
Känner mig proppfull av nytt!! Jag är samma gamla impulsiva, spralliga, spontana Jona, men med kanske lite mer insikt. Eller kanske inte… Känns lite annorlunda i hjärna ändå på något sätt.
Indien är omtumlande; att få uppleva stor generositet och glädje, trots stor fattigdom, påverkar mitt sätt att se på saker. Man kommer in i helt nya tankemönster.
Att bevittna alla olika grader av fattigdom är gripande. Däremot ser jag tydligt att inre frid och känslan av tillfredsställelse, samhörighet och lycka inte alls hänger ihop med materiella tillgångar.
Glädjen vet inga gränser. Gemenskapen är stor.
Jag blir väldigt inspirerad av all generositeten vi möter, att få blommor, bli inbjuden i små hus (som vi här hemma kanske skulle kalla fallfärdigt ruckel) och att bli bjuden på något gott, att bli kallad syster och någons bästa vän – ja sånt händer hela tiden.
Jag kan bli väldigt inspirerad av människor som väljer att leva ett materiellt fattigt, men ett andligt oerhört rikt liv. Asketer, saddhus, renlevnadsmänniskor. Detta är en stor kontrast till hur vi lever här; i materiellt överflöd men i avsaknad av andlighet.
Indien blir man ofta bjuden på något gott. Prasad är helig mat, välsignad mat, mat som anses ge energi, kraft och läkning utöver det vanliga.
Den som tillverkar prasad upprepar dessutom ett speciellt mantra för att ladda maten med ännu mer helighet.
När man t.ex. går ut ur ett tempel får man alltid prasad. Godsakerna serveras från hand till hand. Man håller sina händer kupade som en skål och ”prasadutdelaren” placerar godiset i skålen med sina egna händer. Fint och mysigt tycker jag.
Ibland kan det kanske kännas som att man får lite för mycket av det goda, men då får man hålla i minnet att detta inte är vilket socker som helst utan ”andligt socker”. Socker som kommer från den gudomliga kreativa skapande upprätthållande…
Sockerkicken är en gudomlig kick :-)
Dessutom vet gästfriheten och välviljan inga gränser. Indierna är överförtjusta att få servera. Vi lämnar templet med händerna fulla av t.ex banan, nötter, torkad frukt eller en speciell energibolle, som är gjord av mjöl, råsocker och ghee (renat smör).
Det finns olika typer av prasad i olika tempel, för olika dagar, gudar och tillfällen. Vi tar tacksamt emot och känner oss lite heliga. Jag har som min policy att ”ta seden dit jag kommer” och aldrig rynka på näsan utan bockar och tackar och smakar. (Skulle dessutom kännas jäkligt oartigt och ”överklass” att börja svamla om blodsocker och dieter och GI och LCHF i ett av världens fattigaste land).
Denna veckan delar jag ut Prasad i samband med yogan! Enligt yogisk filosofi sägs det nämligen att om vi har t.ex frukt framme i vår yogasal, så anses frukten bli laddad med extra mycket Prana (livsenergi) och när man äter efteråt får man i sig mer än bara vitaminer.
Burfi är en indisk silvrig sötsak som innehåller cashewnötter. Delas nu ut på alla yogaklasserna i södra Skåne :-)
