Jag älskar Indien…..
Ära vara all andlighet men sanningen är att Indien är en skithög och ett levande inferno. En naturälskares gränser blir hårt beprövade bland sopor och öppna avlopp.
Först tillbringade jag några dagar i Gadaipur i Södra Delhi tillsammans med mina lärare Wivecka Leuchovius och Bhai Himat. Livet i byn är enkelt. Man mediterar, arbetar hårt och delar med sig till andra.
Att kräva att ens chaufför ska kunna engelska (eller läsa heller för den delen) är att dra det hela ett steg för långt. Överklassfasoner och högfärdighet. Man får gestikulera och hoppas att man ska hitta själv när det närmar sig. Monsunperioden har varit väldigt gynnsam i år.
Min uppgift är att rensa ogräs och klippa buskar i den Buddhistiska trädgården. Denna gång plockar vi även sopor, ett jobb som tillhör den absolut lägsta kasten och därmed passar oss helt perfekt.
Från byn åkte vi till den heliga staden Amritsar i delstaten Punjab för att planera, prata och meditera mera. Innanför tempelmurarna är livet vitt, rent och vackert.
Utanför kan man glömma lugn, ordning, balas och harmoni. Vägen saknar filer och här trängs allt och alla, som mer eller mindre målmedvetet kryssar sig fram.
Efter Amritsar åkte mina vänner hem igen medan jag fortsatte med andra och nya vänner en mödosman sjutimmarsfärd på skumpiga vägar till Dharamsala i Himalaya.
Här var det grönt och svalt och frisk luft. Sista dagarna var dock tunga för mig att andas. Lite komiskt är det. I normala fall vägrar jag piller i alla dess former, men när jag ligger helt däckad i Indien med förtigrades feber får dom mata mig med precis vad som helst. Nu är det måndag, jag är frisk och glad och ska ägna exakt hela dagen till att städa.
Kramar och kraft och kärlek och karma
Jona
