Livet är en resa…
Vi är alla på väg någonstans…

Hej vänner! Mitt namn är Jona. Jag är 50 år och har precis genomfört min 16:de ironmantävling. Jag vet att många av er ser mig när jag springer i mål. Målfotot på en glad Jona är dock bara en liten del av allting. Jag har kört triathlon i snart 20 år vilket är nästan lika länge som jag utövat yoga. Att jag har mycket erfarenhet betyder inte att jag inte kämpar med olika aspekter dagligen. Såklart att det är kul att gå i mål, det blir som en milstolpe, men bakom vare medalj ligger en lång story, som handlar om hur man tog sig dit och vilka motstånd (inre och yttre) man mötte på vägen.

Jag är uppriktigt glad över mitt 16:de lopp; hur jag jobbade fysiskt och mentalt för att ta mig framåt. Jag känner mig dock inte helt 100% nöjd och det är en av mina stora utmaningar (och ett slags genomgående tema) i livet, yogan och triathletandet. Jag vet att det alltid finns saker som går att utveckla och förbättra. Jag behöver också öva mig på att vara nöjd.

  • I Finland när pappa fortfarande var vid liv tittade vi på sport tillsammans. Hawaii dök upp i rutan en vinterdag när vi satt insnöade i Skogstorp. Det kändes helt obegripligt att en vanlig människa kunde genomföra IRONMAN. Från uppfattningen att det är omöjligt blev många saker möjliga i mitt liv. Man blir förvånad. Kanske att min största styrka som atlet är att jag inte låter mig slås ner av något, eller någon som inte tror på min idé. Jag oroar mig inte så mycket över molnen som rullar in utan fortsätter att röra mig framåt.
  • Några dagar innan årets världsmästerskap var vi ute och inspekterade cykelbanan. Ayse låg hundra meter framför mig och jag var glad över att få dela upplevelsen med min kompis. Vi cyklade över lavafälten och mitt i allt det svarta ”döda” lade jag märke till en röd vackert blommande buske som lyste upp vägen. I den stunden kändes allt (livet) så overkligt och jag var tvungen att nypa mig själv hårt och bita mig i kinden för att förstå att det är jag som upplever och inte bara drömmer.

Resultatet på pappret är inte är viktigt för mig längre. Hur slutet ser ut är inte så jätteintressant. Målgångar är roliga saker att se fram emot, de är slutet men också början på något nytt. Det är själva resandet som är spännande. Jag älskar att få vara i rörelse. Jag har en tävling kvar innan säsongen 2017 är slut och jag ska göra mitt allra bästa – varje steg räknas.

Tack för att ni delar denna resa med mig, tack för kärlek, pepp, vänskap, stöd och hejjarop.

Ni är alla rockstjärnor och superhjältar och jag älskar er!

Jona

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *