Jag har kunnat springa mer den här veckan och det gör mig mycket lycklig för det är så himla magiskt ute nu. Att vänja kroppen vid löpning tar tid och tålamod och första rundan känns riktigt seg. Hjärtat rusar iväg, benen är tunga och jag tappar andan. Just nu tappar jag andan för att det är så vackert grönt. Jag tar ett steg i taget och pausar ofta. Jag stannar för att supa in naturen. Jag stannar för att yoga. Det känns härligt i hela kroppen och jag är tacksam att jag kan springa. Jag är här nu.
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. - Karin Boye