Kategori: Springa

Masaru Emoto, en japansk kille, har givit ut mysiga böcker med foton på vattenkristaller. Han påstår att man kan påverka formen på vattenkristaller med hjälp av ord och tankar. Vatten som exponerats för vackra och positiva ord och tankar bildar vackra, fulländade kristaller. Men om man uttalat negativa, fula, arga ord bildas deformerade och groteska kristaller. Så här såg kristallerna ut på Jannes bil i morse när jag fick skjuts till idrottsplatsen.

Tänker att eftersom jag består till 70 procent av vatten så kan jag säkert påverka mina inre kristaller till min fördel med hjälp av lite vackra tankar och då kan jag kuta lite extra fint. Och vackert gick det. 8X800 på för säsongen nya rekordtider. Fick bana ett helt för mig själv dessutom. Varför begränsa sig när man är obegränsad!

Mysmåndag med mycket kärlek

Jona

En gråmåndag har sina ljusglimtar. Mycket smältvatten i markerna tvättar skorna och solen bryter faktiskt genom molntäcket i hela 3 minuter. Behöver springa av mig efter helg på meditationskudden. Scenariot för passet: Börja i en fart som ger utrymme att avsluta starkt. Första tredjedelen hemifrån över sumparken- ljungen till Falsterbo tassar vi på i maklig takt, mycket tankeverksamhet går åt till vad jag ska äta för gott när jag kommer hem. Runt Skanör ökar jag upp ett snäpp och glömmer hungerskänslorna. Andas in på två löpsteg och ut på två lösteg. In-in-ut-ut-in-in-ut -ut. Sista tredjedelen hem koncentrerar jag mig på att hålla jämn fart och inte tappa en millimeter i kampen mot hjärnan. Ganska tomt på tankar. Måndag i dag, vi tar en dag i taget, Kraum kraum.

Årets första banpass är satt på banken. 8×800 meter kontinuerlig löpning med högre fart efter halva sträckan. Vid frukost hjälper Janne mig att sätta perspektiv på tillvaron. ”Jaha och hur många i Sverige tror du kör åttahundringar i dag, en måndag morgon i januari klockan åtta?” Du menar alltså att det blir ensamt på IP undrar jag. ”Det är bara en kvalificerad gissning Jona”.

Lite segt. Gick sedan en sväng ner till stranden för att finna perspektiv på tillvaron och lyfta blicken från min egen navel, men hittade inte horisonten någonstans, knappt ens några vågor. Januari ligger tät över Kämpingebukten, men man kan alltid trösta sig med att det ligger mycket vilande Prana, (slumrande livskraft) i luften i väntan på våren. Hey so long, det är helt normalt att känna sig seg nu när naturen vilar upp sig… Ses snart/Jona

Perspektiv fick jag senare när jag läste om fantastiska Annette Axmacher med den aggressiva formen av hjärntumör, Glioblastorm. Annette bloggar om sin livsresa på Sydvenskan. ”Jag har tänkte på hur döden kan komma att  se ut men framförallt hur jag vill att den ska se ut. Jag funderade också på om jag var tillräckligt förberedd för att ens ha tid att dö nu. Kom själv på att det var en absurd tanke och fick nöja mig med att allt löser sig på något sätt. Jag har som vanligt alltid lite detaljer kvar att ordna med men det får någon annan lösa eller låta det vara som det är”- AA

Atleticum Malmö. Skönt att springa inne när det är askallt ute. Fast att stiga in på en arena är alltid förenat med en viss bävan och nervositet från min sida. Kroppen minns tidigare pass med inslag av mjölksyra och hjärnan startar den inre dialogen. I dag skulle det dock inte vara så tufft, bara ett ”litet löptest” för att se utvecklingen. Först uppvärmning med diverse skojiga inslag och sedan 32 varv runt runt runt runt. Jag kontrollerar tid och puls med jämna mellanrum enligt order från Coach och ökar farten efter halva sträckan. Piiip. Klockan stannar där. Antecknar duktigt. Vetenskap. Bättre än förra gången, men fortfarande långsamt. Glad så länge det går framåt.

Goder afton önskar Jona

Celebert besök och mycket kärlek när Ingmarie Nilsson är i Skåneland, numera även kallat Nya Norrland. Det kanske inte var planerat att löpningen skulle bli riktigt så här blossande röd, men gentlemannen som matade ankorna i viken bakom och snällt fick hoppa in som amatörfotograf råkade komma åt någon ny spännande inställning på mobilkameran. Så kallat Infraröd. Vi är ganska fina ändå eller vad tycks? Fram för allt väldigt pigga och de röda näsorna är inte alls lika framträdande som vanligt. Dessutom har Öresundsbron ett fint symbolvärde i bilden, för här byter vi nämligen erfarenheter, här slår vi kloka huvuden i hop, bryter ny mark, här bygger vi broar mellan löpare och triatleter, mellan Stockholm och Malmö. Fick dock tyvärr vika ner mig på slutet och åka hem till Höllviken att slicka mina sår, då Ingmarie ville dra ut lite på långpasset och ta sig över till i princip Danmark innan hon var helt nöjd med sitt förvärv.

Varma adventskramar – jag hämtar mig nog snart.

Jona