sneglar skeptiskt på gul kaktusfrukt

Förra gången stannade jag till och provsmakade den söta goda gula kaktusfrukten vilket resulterade i taggar på läppar och tunga i en hel vecka. Försökte få bort dem med pinsett men taggarna är osynligt små och svåra att få fatt på. Fick lära mig den hårda vägen att man ska skölja dem först. Då försvinner ”de osynliga” taggarna.

Nu springer jag bara förbi med svävande steg :)

Blåa blommor svämmar över längs väggrenen och i diken. Vägen är het och palmen kastar ingen skugga åt mitt håll. Svettas ymnigt. Väger mig före och efter. På en timme löpning svettas jag ett kilogram.

Jag kompenserar vätskeförlusten med att bland annat äta 5 apelsinger om dagen, i juiceform, exakt så många går åt till ett stort glas färskpressad vitamin.

Spring Dig Lycklig!

Jona

solen går ner i Albufeira

Ungdomarna behövde festa av sig lite, så vi lämnade byhålan för turistorten. Klagar inte, jag fick springa och springa på nya platser är det bästa jag vet! Man lever ett helt liv under varje löprunda. Ibland hittar man helt rätt direkt, men väldigt ofta hamnar man i återvändsgränder. Precis som i livet, man trampar på, hamnar rätt, hamnar fel, vänder, börjar om, huvudsaken är att man fortsätter leva. ”Livet ja” , som en vän nyss sa, ”Tre sekunder långt är det”.

segt skönt långt

I dag tyckte Ingmarie att det var på sin plats att springa mer än två timmar vilket är världsrekord för mig i år. Bilden ovan är en ren illusion, för på slutet blev jag såpass stel på baksidan av låren att jag tvingades korta ner steget för att överleva prövningen. När vi kom till Falsterbokanalen tog jag en genialisk genväg. Simmade över med skor, vätskebälte och allt medan Ingmarie sprang den dryga sista biten över bron. (Bron är längst bort från mitt hus och jag sparar kanske 3 km genom att simma över istället för att springa upp till bron och ner igen). Glad att jag inte ska springa något marathon any time soon trots att långt egentligen är min älsklingsgren.

Ingmarie rentvår givetvis sina händer från allt ansvar och påstår att jag följde med på rundan helt frivilligt. Hur som helst, bara bättre kan det bli och från och med nu finns långpasset åter på den Dahlqvistska agendan.

fridfull fredag på havet

I dag har varit en bättre än bra dag. För det första. Inget regn under yogalektionen. Jag står på god fot med vädrets makter. Under de 8 år som jag haft yoga ute har det aldrig regnat på oss i gläntan. Inte heller i dag. Ösregn innan och ösregn efter, men uppehåll mellan 8:45-10. Efter yogan stack jag direkt ut och sprang. Sprang fritt och utan klocka. Benen kändes levande och hjärtat fyllt av glädje. Blir mer och mer av den varan känner jag, den fria träningen, naken träning utan elektronik. Jag har inte ens hastighetsmätare på min tempocykel, vilket nog måste betecknas som extremt våghalsigt i triathlonbranchen. Drillar min kopp istället, så den ska bli en välkalibrerad intuitiv maskin.

Sedan blev det ingen mer träning, måste vila upp mig lite inför söndagens tävling i Helsingborg nämligen. Tog brädan ut på paddeltur istället. Helt stilla, nästan tropiskt värme, fukt i luften. En strimma sol borrade sig igenom molntäcket. Jag mös. En bättre än bra dag i Höllviken by the beach är till sin ända. Mitt hjärta är till bredden fyllt av tacksamhet.

Frid Kärlek

Jona

Surf’n turf och lite sunset tennis i Båstad

Min nya kärlek och crosstraining är Stand Up paddling/surfing eller ”att SUPA”  som proffsen säger. Fint i både platt vatten och i vågor. Ösregn fungerar det med. Kan inte tänka mig något bättre ställe att befinna mig i än i havet när det regnar faktiskt.

Från havet kravlar jag mig upp på land. Jord under fötterna. Sand mellan tårna. Springa på Skummeslövs strand ger fina vyer mot Båstad och Halmstad. Man är väl både land- och vattendjur?

Som sagt – varje solnedgång är en källa till glädje. Dagen får ett värdigt avslut när solen sakta sjunker över horisonten. Solnedgång och tennis är en intressant kombination. Sunset Tennis i Båstad. Ser Robin Söderling få en stackars Argentinare helt ur balans. Tävling är tuffa grejor.