- Under fliken öva hemma hittar du några övningar, som jag gör i princip varje dag, ja eller i alla fall direkt efter att jag har sprungit. Det är inget helt yogapass med intoning, meditation och allt det där, men du får fin feeling och kan varva ner.
- Några yogaövningar ger hjärta, muskler och nervsystem chans till återhämtning.
- Du blir du av med den biomekaniska stressen.
- Bra för benen!
Kategori: Tävling
Ironman is in the mix
. i am the sun . i am free . i just get up and shine . every . single . day .
Känslan när allt fungerar är mycket nära lycka. Jag sprang 2 timmar i går och fick klartecken. Tack kroppen. Nu är jag anmäld. Dags för yogajona att tävla igen – i den stora vida världen. I slutet av november reser jag med Janne till Cozumel för att fira och träffa vänner. Jag ”passar samtidigt på” att köra en IRONMAN den 29 november.
Det är över ett år sedan jag simmade 3900 meter, cyklade 180km och sprang ett marathon. Det var på Mallorca förra september. Jag har hunnit både vila, träna och längta massor sedan dess och jag ser jättemycket fram emot tävlingen, speciellt också för att jag ska få hänga med duon Frank & Kaisa – hon och jag gör båda vår elfte ironman där.
Mitt mentala fokus är inställt på prestation just nu. Jag är inte så förhandligsbar när det gäller var, när och och hur hårt det ska tränas. Nu håller jag mitt eget tävlingstempo, mediterar och visualiserar.
Varje träningspass är en nyckel som ska passa perfekt på väg mot Cozumel. Jag arbetar med positiva affirmationer och krishanteringsplaner. Jobbar också med värmetillvänjning. Istället för att cykla ute har jag monterat upp min cykel på en ”trainer” inomhus och tanken är att jag ska ställa in värmefläkten på bastuvärme mitt framför ansiktet.
Två veckor på Ibiza var såklart jättebra i det här sammanhanget! Såååå…. nu tar vi denna dagen till detta. Simma. Cykla. Springa. Yoga. Meditera. Äta bra. Sova bra. Jobba på.
I am the sun
I am free
I just get up and shine
Every single day
Jona
glöm aldrig din nybörjarglädje
jag minns mitt första yogaklass, den sprudlande känslan efteråt, upprymdheten när Linda, Helena och jag pratade om alla skumma ställningar. Vi var fnittriga nybörjare med tusen frågor. När vår yogalärare var sjuk bjöd jag hem mina vänner och höll klass, lekte yogalärare. Det gick väl sådär, men vi hade kul.
En dag upptäckte jag att jag satt lite lätt tillbakalutad vid ritbordet. Jag var inte lika kreativ och sprudlande längre. Jobbade på White Arkitekter och för att återvinna passionen, lämnade jag en trygg tjänst för att utbilda mig vidare hos Wiveca i Göteborg. Bli yogalärare på riktigt. Och vad kan man säga om mitt beslut? Som yogalärare är jag glad varje dag.
Resan är roligt. Och jag blir ständigt utmanad. Jag känner mig mycket hemma med kundaliniyoga. När det gäller vinyasayoga måste jag jobba stenhårt inför varje pass; skriva manus, övar på språket, repetera och repetera. Jag får feedback och kritik, vilket jag är jättetacksam för, även fast det svider och är lite småjobbig att tvingas inse att man är rent ut sagt kass på många bitar.
Att vara nybörjare är nyttigt. Att inte vara perfekt ger mig inspiration att förnya mig, stimulerar min fantasi och kreativitet.
På sportfronten jobbar jag för att komma starkt till start på IRONMAN nummer elva. Utmaningen är att bibehålla passionen, spänningen och samma oskuldsfulla inställning som jag hade som nybörjare. Berättar snart om var när och hur, men det lär blir innan julafton i alla fall. Om foten är med mig.
Glöm aldrig glädjen när du gick i mål första gången efter en lång resa! Glöm aldrig din nybörjarglädje. Glöm aldrig ditt första möte med yoga.
Hoppas veckan utmanar dig lite lagom och ger dig glimtar av glädje!
Jona
***
Yogautmaningarna är många. Först lärde jag mig meditera och kämpar fortfarande med att behärska den biten, sedan blev jag kundaliniyogalärare och gick alla level 2 utbildningar. Efter det utbildade jag mig till vinyasayoga- och klassisk hathayogalärare. Jag studerar anatomi ”på äldre dagar” och tillämpar anatomikunskaperna på yoga. I oktober ska jag undervisa anatomi på en yogalärarutbildning på Ibiza. På engelska. Det är en ny typ av utmaning!!
Min elfte Ironman dröjer…
Träning kan vara njutningsfull, levande, sinnlig, kärleksfull och respektfull. Det gäller ”bara” att vara lite lyhörd. Sensationer i kroppen, subtila förnimmelser – är vårt inre som kommunicerar. Hjärtat, benen, magen, pannan… Kroppen viskar att kroppen vill vara med! Kroppen har alltid rätt.
Jag vet allt om att pressa mig och strunta helt i att känna efter inåt, men jag kan också vara extremt inkännande och lyhörd för kroppens alla behov. Hjärnan vill helst bestämma, men lyckas inte speciellt bra om inte kroppen vill vara med och leka.
Det är bara mer meningsfullt att sträva efter något som man verkligen, verkligen vill och inte nöja sig med något mindre, bara för att det är inom räckhåll just nu…. Det ser ut som att en Ironman i år är ett långskott, men 2015 är inte över riktigt än, och jag kommer att fortsätta kämpa, som om jag är fortfarande är med i matchen.
En envis svårläkt ”akilleshäl” har hållit mig borta från riktig strukturerad löpträning en längre tid nu och jag har hittat mig själv långt ner på botten av min löpform. När man når botten finns det bara ett sätt – att börja ta sig uppåt igen. The only way is up, som det heter så käckt. Man måste klättra. Och jag har klättrat, bokstavligen.
Jag har inte tråkig medan jag klättrar, långt ifrån, i dag har jag haft sällskap på bergsbestigningen av mina bästa cykelvänner. Vi åkte till Laholm, bodde på vandrarhem, satt vid Lagans strand och samtalade i timmar, sov en stund, och steg gladeligen upp tidigt för att äta gröt och cykla runt Bjärehalvön.
Vänskapliga samtal är en sådan energiboost för mig. Älskar mina vänner för stöd, visdom, glädje, klokskap, skratt, tårar.
”Att klättra” handlar inte bara om att bygga fysiska styrka, utan även om mental styrka. Det inre behöver stärkas upp igen efter att jag har suttit på åskådarplats. Det betyder backar, backar, backar….
Jag börjar om från början. Mitt första lopp var Vårruset i Halmstad år 1995 och nu, 20 år senare, tränar jag för att kunna springa 5km igen. Det är en ganska bra idé att återvända till starten ibland och påminna sig om varifrån man kommer, hur man kom hit och att minnas alla skäl som gör att man älskar vad man gör.
Jag är tillbaka i mina rötter. Mina första rundor sprang jag på slingriga stigar täckta av granbarr! Utan klocka, utan bekymmer. Jag springer i skogen igen och känner mig fri. I skåne är det inte så mycket granbarr som i Finland, men principen är den samma. Jag känner mig otroligt stark och glad. Sedan gör jag alla mina rehab övningar. Alla 7 av dem. Jag har bestämt mig för att göra vad som måste göras i alla tävlingar – nämligen att kämpa hela vägen fram till målgång. Och att alltid alltid lyssna till kroppen.
Jona
cirka fem yogafestivaler senare
tiden går . . .
Jag kom till mitt första yogapass för 20 år sedan i löpartajts och flanellskjorta. Hade helt ärligt ingen koll på någonting – ville bara bli lite vig kanske. Sedan dess har jag mött tjugoelva yogalärare, femton präster och massa roliga indiska gurusar vars fötter en förväntas pussa för att visa sin vördnad och respekt.
världen är stor
Yoga har öppnat ofantligt många dörrar och möjligheter för mig, jag har besökt platser och mött människor som jag inte visste existerade. Jag har kommit att uppskatta världen och människorna i den. Och jag har lärt mig att inte ta migsjälv på så blodigt allvar.
same same but different
Sju resor till Indien och fem yogafestivaler senare är jag fortfarande exakt samma person. Flickan från skogen (i tajts) som inte kan bete sig i möblerade rum. Det händer dessutom att jag råkar svära i kyrkan. Kanske kanske att jag har liiiite mer tålamod – men that’s about it.
– do you like our god?
Minns mitt första besök i Indien. Alla är jättenyfikna på att få höra om ”min” gud och om jag gillar ”deras” gudar. Att inte ha en egen husgud är helt otänkbart i de månghövdade gudarnas land och förvånade ögonbryn höjs när jag förklarar att jag inte har någon gud som jag dyrkar direkt. Att jag är uppväxt med biolog och anatomi.
feel the force
Jag har många vackra&fina upplevelser under mina meditationer. I can feel the force liksom, men jag dyrkar varken något eller någon. Istället funderar jag på kemin bakom det hela. Vad händer i hjärnan när vi mediterar? Vad exakt är det för ”happyhormoner” i hjärnan som får oss att känna välbehag? Hur jobbar hypofysen?
Jag tror på kretsloppet
Trots min naturvetenskapliga syn har jag alltid varit intresserad av religion, filosofi och psykologi och jag ser Indiens gudar&gudinnor som källor till inspiration. Det är dessutom kul att läsa alla smått episka berättelser om gudar som flyger och slåss.
gudinnan durga
Durga är en stark kvinna som inspirerar. Hon svingar sitt svärd, slaktar djävlar och demoner, och låter huvuden rullar som att det inte finns någon morgondag. Symboliken i det hela är att vi ska slåss mot våra inre demoner och besegra våra inre fiender.
tävlingar testar min inre styrka
Durgapower är bra att ha när jag tävlar i IRONMAN. Många konstiga och mer eller mindre destruktiva tankar hinner nämligen dyka upp när jag simmar, cyklar och springer timme efter timme. Tankar som ska slaktas. Tankar som ska släppas innan de slår rot.
Det kanske inte är gud som har skapat människan utan människan som har skapat gud Vi är ju så uppfinningsrika och fantasifulla
Jona
Mallorca Ironman
Jag känner mig glad och närvarande från start till mål. Mitt i min kropp av muskler, nervsystem och blod pumpar hjärtat. Ett hjärtat som älskar rymd och frihet. Friheten att följa passionen. I am an Ironman!
Jona Dahlqvist, 47 år.
Meriter: 10 gånger Ironman varav 2 världsmästerskap på Hawaii. Svensk mästare. Ironman är en triathlontävling som täcker 3,86 kilometer simning, 180,2 kilometer cykling och 42 195 meter löpning (ett maraton).
Jobb: Mental träning, yoga och meditation. Tidigare arkitekt.
Familj: Janne 50 och barnen Jesper 24, Josefin 22 och Julia 20 år samt vallhundarna Jacky och Java.
Drivkraft: Att testa de egna gränserna, både fysiskt och mentalt.
Livsuppgift: Att lyfta människor och ge energi. Att sprida inspiration och glädje.
Det handlar om att lita på mig själv och mina instinkter. Jag har gjort allt jag kan, förberett mig på rätt sätt, så nu ställer jag mig bara på startlinjen och kör. Om det dyker upp några problem vet jag att jag kan hantera dem på ett bra sätt, oavsett om det handlar om en tappad vattenflaska, smärta, hög puls eller irritation över att bli omcyklad av någon konkurrent.
Simstarten är stående på stranden. Speakern uppmanar oss: ”Pleace get out of the water”. Mina fötter är våta, motvilligt backar jag högre upp. Det står massa folk framför mig också – vi är alla lite kollektivt olydiga.
Tillslut kommer vi iväg och sedvanligt kaos av tusentals simmare som ska mot samma boj uppstår. Jag älskar den känslan! Älskar att ligga mitt i och känna energin. Man bara hänger i och försöker simma så smidigt som möjligt. Jag ligger bakom en kille som heter Eduardo. (Hans namn står på rumpan). Eduardo är lång, stark och snygg. Perfekt, låt killen ta alla smällar, bara göm dig här bakom. Simtid 1:05.
I något skede för jag en smäll på käften, men man tänker inte så mycket på det. Inte förrän dagen efter när man lägger märke till blåmärket. Javisst ja – det var viss triathlontävling igår!
Mer från simningen som jag minns. Jo att solen gick upp och färgade havet, att det glittrade som guld, och att jag fick gåshud, och att det var helt magiskt, och att jag kände att jag levde för att jag var väldigt andfådd. På allvar andfådd!
Jag är speciellt stolt över denna bild! Upp från vattnet springer vi igenom ett sprinklersystem med sött vatten. Vill betona det där med sött vatten, för det är gott att skölja av sig saltet. Tungan är dessutom helt uppsvullen.
Cyklingen går bra. Jag kan varje vägkrok och backe på ön. Känner mig på topp. Kaj Munk cyklar förbi. Vi växlar några ord – Kaj är alltid artig och trevlig. Dessutom är han en legend och leder ligan i Sverige. Han har gjort typ 50 Ironman – tror att Kaj är yngre än mig dessutom.
Okej, det kanske är lite jobbigt i backen upp till klostret Lluc, men jag passerar många här – vilket alltid är bra för moralen.
Litar nog lite väl mycket på min känsla (cyklar utan både hastighetsmätare, klocka, pulsband med mera nymodigheter ) för när jag får min cykeltid ropad till mig av en entusiastisk supporter blir jag nästan lite chockad! 6 timmar! Det kändes ju MYCKET snabbare. Ok, tänker jag i mitt stilla sinne, that’s it, det var sista gången du tävlade utan mätare Jona Dahlqvist. Din känsla av fart är helt FEL!
Ut på löpningen är jag en aning mindfucked alltså. Missnöjd med cykeltiden men nöjd med simningen, ett plus och ett minus. Stöter ihop med en kompis, Linda, och vi beslutar oss för att springa ett marathon ihop, vi har ju ändå inget annat för oss, och plötsligt går det mycket lättare. Två är bättre än en. Vi pratar om livet och relationer och så biter vi ihop och är tysta. Går med Linda som har ont i magen, hon vill fortsätta chilla lite till och tvingar mig att springa vidare. Vill inte, vill hellre ha sällskap. Det här är trots allt min jubileumsironman och jag vill ha party!!
Motvilligt joggar jag vidare och får fart in mot mål. Slutspurten ser ut så här. Känslan är galen. Jag gråter visst. Tack Tian – den satt fint! Löptid 4 timmar.
Jag har arbetat mycket med min mentala attityd. Min tionde Ironman var kulmen på denna ”era” och jag känner att jag nu kan bemästra de flesta mentala svårigheter och att jag är redo att gå vidare och anta nya utmaningar.
Jag är grymt glad och nöjd över min prestation. Fyra i ett stor internationellt startfält är inte dåligt. Därmed inte sagt att jag redan är rejält taggad och peppad på nummer elva. Jag har Ironman i blodet. Min elfte Ironman är den då jag kommer att bete mig professionellt igen. Jag kommer att tävla mot mer än bara mig själv och min hjärna!
Tack till familj, vänner och supporters för allt stöd. Nedan följer lite bilder från dagarna i slutet av september på Mallorca.
Kram – jag kommer tillbaka!
Jona
