Meditation har alltid fascinerat mig och fängslat mig. Jag började tidigt. Redan som barn smög jag och spionerade på min mormor Mombi, som satt tyst i mörkret och gjorde ingenting. Jag mediterar bara, sade hon med värdig stämma.
Janne och jag har mediterat ihop i alla år – där är det han som är proffset, även fast jag tycker att han har lite dålig hållning ibland :-)
Mina egna lärare har strängt tutat i mig att jag måste räta på ryggen, alltid och utan undantag, ja för att inte stoppa upp energiflödet upp till huvudet.
Jag har tänkt på ett speciellt mantra 1000 dagar i sträck och mitt första mantra ska vi inte tala om, det måste jag ha upprepat typ miljoner gånger.
Jag har kämpat mig igenom riktigt långa meditationer där man sitter hela dagar med massa andra och chantar i ett partytält i New Mexico och jag har suttit helt ensam i soluppgången många långa morgnar.
Hittills har jag inte isolerat mig från världen i en grotta i Himalaya, men den tiden kanske kommer. Ibland känner jag mig kallad. Det kanske krävs för att jag ska ta det där sista steget och äntligen bli lite klokare och sluta upprepa samma misstag om och om igen.
Tro mig, jag har nog provat över hundra olika meditationstekniker! Jag är alltid nyfiken på nya fokuspunkter, insikter och vinklar.
Just nu lär jag mig en urgammal, men för mig helt ny meditationsteknik, och nöjer mig glatt med 10 minuter två gånger om dagen. Det känns soft. Älskar att vara nybörjare. Samatha, som betyder lugn, är ursprungligen en buddhistisk praktik, som stillar flödet i citta (sinnet).
Oavsett teknik. Att meditera är verkligen inte lätt, det kräver daglig träning och massa disciplin. Jag tappar konditionen direkt om jag hoppa över en vecka, precis som med löpning. Det går inte att leva på gamla meriter.
Det finns oändligt mycket space där inne i huvudet att undersöka – jag slutar aldrig att bli förvånad. Lycka till med din praktik! Håll i!! Ge aldrig upp!!!
Jona
